Ju äldre jag har blivit, desto mer störd har jag blivit av omgivningen och kan inte fokusera på det jag vill fokusera på, som då, matchen.

Jag minns att vi åkte till Löfbergs Arena i en knökfull buss från Scandic City i Karlstad, efter att ha ätit mat på hotellets restaurang. Jag minns även proceduren när vi gick in i arenan från huvudingången, när vi gick förbi ingångarna till läktarplatserna, samt när vi gick upp för trappen till ståplatsen.

Matchen började... och det är det enda jag minns från matchen, trots att jag var fullt fokuserad på den. Istället minns jag det som hände runt omkring mig. Minns till och med var toaletterna fanns, men inte exakta placeringen från ståplatsen, mer än att det var till höger när man hade gått ner för trapporna. Minns även att jag fick en FBK-halsduk av brorsans flickvän och hur mycket de alla log när jag hade den på axlarna.

Detta är problemet jag har med min uppmärksamhetsstörning. Jag blir såpass störd av allt annat, så jag minns inte det som jag kom dit för. Farsan ställde sig bredvid mig innan matchen började och pekade ut alla platser som finns i arenan. Höjdrädd som jag är, så tittade jag inte så noga. Under andra perioden stod min bror med mig, och under den tredje perioden stod jag ensam.

Uppmärksamhetsstörningen är något jag verkligen råhatar att ha, och den har blivit värre ju äldre jag har blivit. Kan ju säga att jag inte längtar tills jag är 50 år, om den bara fortsätter att bli värre. Du anar inte hur mycket jag önskar att jag inte hade den här skiten!

Tack och lov så kan jag fokusera lite mer på något, om jag har på mig hörlurar med musik, eller ha musiken via högtalarna när jag är själv hemma.

Kommer jag att gå på fler ishockeymatchen i framtiden? Troligtvis inte, då det är bara bortkastade pengar för mig.