Precis som andra gånger, så gick jag dit benen förde mig. Med andra ord, ingen planerad rutt. Tog vägar som jag inte hade gått på månader, och vissa kanske till och med åratal sen jag gick på. Jag bara njöt av vädret. Regnet knastrade på regnkläderna, som jag tyvärr inte kunde höra så mycket av. Huvan satt tajt på huvudet, så var tvungen att hålla isär den för att kunna höra regnet.

När jag hade gått igenom tunneln under Skoghallsleden och gick sen upp för backen, följde jag inte gång- och cykelvägen som jag alltid brukar göra, utan vek av in till skogen. Märkte direkt av den fuktiga luften när jag hade kommit några meter in i skogen - glasögonen blev nämligen immiga.

Njutningsbar tid

Jag vek av spåret kanske 200 meter in (vilt gissat), gick ytterligare kanske 15 meter och sen stannade. Spårljuset skymdes av växtligheten. Det enda som lyste upp omgivningen, var himlen. Gjorde så att huvan inte låg mot mina öron och bara njöt. Kollade runt, blundande, tog ett djupt andetag via näsan och mådde allmänt skönt.

Jag hade inte varit i skogen under kvällstid/nattetid sen jag tältade på Jäverön under 2016. Saknar det så himla mycket! Vill gärna tälta igen, men musklerna sätter stopp för det De är såpass spända i nacken och axlarna, att jag inte kan slappna av helt och får oerhört lätt nackspärr.