Även om humöret har varit på topp, så har det även varit på botten. Jag har drömt om saker som lätt kan göra mig deprimerad (håller dessa drömmar för mig själv), vilket har gjort att i dag hade jag det svårt med att ta mig ut på en cykeltur. Jag tvekade först, men tvingade mig ut genom att sätta på mig jackan och mössan, samt hörlurarna och gick runt lite i lägenheten. Sen tog jag på mig skorna och bara gick ut.

Minsta lilla tanke på hur bra andra har det, får mig att tippa ner lite närmare mot depressionen. Jag vill så mycket, men det går alldeles för långsamt. Vill vara där många andra är redan nu (nyttigt matintag, orken till att städa och rensa, med mera), men jag kan inte för jag sätter alldeles för stor press på mig själv. Har känt de senaste månaderna att jag är väldigt självkritisk och kritiserar mig ofta negativt.

• Jag vill ha en fast anställning med en bra lön någonstans, men jag kan inte på grund av min ångest och depression.
• Jag vill börja äta nyttigt, men jag är för beroende av choklad och för lat (äter/tillagar dock nyttigare mat när jag med en eller flera personer).
• Jag vill komma ut mer och kunna säga hej till vem som helst (tänk Patch Adams), men jag är för blyg och för innåtgående.

Jag känner mig liksom låst i mina egna tankar och kan inte slita mig loss från dem. Jag har visserligen börjat få mer hjälp av kommunen genom att 1) ha fått träffat en arbetsterapeut som ska hjälpa mig med att komma igång med städningen, 2) ska få träffa en sjukgymnast som ska hjälpa mig med att få mer avslappnade muskler, 3) att jag har flyttats över till en annan plats inom daglig verksamhet, där jag kan förverkliga mina framtidsmål mer än på den gamla platsen, och 4) att jag har börjat prata med en kurator om min ångest och depression.

Kuratorn ger mig värdefulla tips och råd om hur jag ska hantera främst ångesten när den väl tar över mig, och jag ser de andra hjälpmedlen som något väldigt positivt. Men ändå så känns det som att det inte är nog i dagsläget. Jag vill liksom bara knäppa med fingrarna och poff så är jag kanske 5 år starkare och klokare. Men det är en omöjlighet. Jag måste ha tålamod till att faktiskt gå igenom allt och sakta men säkert bygga upp mig själv mot det bättre.

Något mer positivt ur det negativa

Förra lördagen hade jag en jourtid på en central vårdcentralen i Karlstad för mina ögon. Jag startade FitoTrack och cyklade dit. Det var min allra första cykeltur till centrala Karlstad sedan kanske 2019. Cykelturen tärde någorlunda hårt på min redan skadade kropp, men oj så skön den var! Och som jag hade längtat! Jag cyklade rätt så snabbt ändå för att vara rätt otränad och med superspända muskler överallt; nära 2,1 mil på 1 timme och 15 minuter.