Jag har alltid velat göra något annat än att bara sitta framför datorn. Innan pandemin bröt ut hade jag en liten glimt av motivation till att faktiskt försöka vara till exempel produktiv. Men efter våren förra året var det som att den motivationen föll som en sten i vatten. Jag har sen förra året försökt att få tillbaka motivationen, men vad för nytta är det egentligen när man inte får träffa folk på grund av smittorisken och när jag har byggt upp en svag rädsla för och ens andas när jag går eller cyklar förbi folk?

När jag ser och hör personer skratta och har roligt ihop i till exempel någon utomhuslek, så blir jag bara deprimerad. Det var det som utlöste depressionen i förrgår (fredag), då jag var på väg hem från affären. Såg då några personer på en gård för ett hus nära mitt område gjorde någon utomhuslek och jag såg hur glada de var. Var är den glädjen för mig i den här tiden? Hur ska jag ens kunna komma dit nu? Känns som att jag måste få vänta tills restriktionerna är helt över och allt blir som vanligt igen.

Kände att jag behövde få komma ut innan jag tynger ner mig själv alldeles för mycket, så jag bytte från mysbyxor till shorts, tog på mig hörlurarna, tog på mig axelväskan och... gick runt i lägenheten. Ångesten hade då tagit över mig. Jag kämpade mot tankarna om att ens gå ner för trappen, låsa upp portdörren och ta första steget ut. Jag tittade ut genom köksfönstren några gånger för att se hur mycket solen var framme. Velade om jag skulle ta på mig spegelsolglasögonen eller inte.

Jag kunde ju såklart ta på mig dom och lägga mina vanliga glasögon i axelväskan. Men det sket jag i. Satte på en låt, höjde volymen och bara gick ut, även om jag var nära på att falla ihop av gråt och frustration på grund av ångesten. Försökte fokusera på musiken medan jag satte fast telefonen på hållaren på styret och satte mig på cykeln. Ville så gärna "gömma mig" bakom spegelsolglasögonen, men de lämnade jag hemma. Solen skulle ju ändå inte vara ett beskymmer då Hammaröleden är rätt skuggad vid solnedgång. Men det var ju några kilometer dit!

Väl inne i Karlstad var det lite folk här och var. Staden var som en spökstad på vissa ställen, vilket jag inte är van med än. Är liksom van med att det är fler personer i centrala Karlstad under en söndagskväll. Har dock bara cyklat dit kanske fyra gånger sen 2019, så det kan ju vara en förklaring till ovanan. Själva cykelresan var hur som helst skön. Vågade dock inte ta ögonkontakt med några, så tittade ofta bort. Vill ju inte skämma ut mig genom att titta på de jag möter. Tänk om de skulle tycka att jag är ett äckel då?

Och det var så jag gjorde (eller ja, försökte i alla fall). Men rädslan av att skivorna skulle bli repiga och därmed inte kunna fungera längre, avstod jag från att bränna in mina fotografier. Det var mitt allra första misstag gällande säkerhetskopiering: jag förlorade några månaders material av fotografier. Men det fick inte bli mitt värsta misstag inom den biten.

Nu hoppar vi fram till nutid. För några månader sedan bestämde jag mig för och rensa bland filerna i mina Google Drive-konton (jag har tre... det har bara blivit så). I ett av mina tre konton hade jag alla mina fotografier som jag hade sparat sedan 2004 (eller ja, det som jag har kunnat spara). Då jag redan hade dom alla lokalt, tog jag helt enkelt bort den katalogen för att sedan rensa papperskorgen.

Några veckor senare skulle jag leta efter min allra första astroselfie som jag tog under september 2009. Men till min värsta fasa var nästan hela 2009 tömd på filer. Jag blev chockad och kallsvettig. Det blev inte bättre när jag sedan kom och tänka på vad jag gjorde med filerna jag skickade över till papperskorgen i mitt Google Drive-konto... där hela 2009 var... som nu är helt... borta...

Jag blev såklart deprimerad. Och förbannad på mig själv. Länge. Väldigt länge. Jag har ännu inte kommit över det, någon månad efter mitt livs största misstag gällande säkerhetskopiering. Det blev inte heller bättre när jag i dag fick se att nästan hela 2014 var också helt puts väck!!!!!!1!! 2014 som jag hade ännu mer minnen från som jag vill behålla!

För några år sedan så tittade jag faktiskt på fotografier lokalt som var från både 2009 och 2014. Men nu är de filerna helt borta! Jag skyller helt och hållet på den krypterade molntjänsten MEGA (som jag har använt i några år nu), så jag har skickat iväg ett klagomail till deras support. De kan nog inte göra något åt de försvunna filerna då jag äger avkrypteringsnyckeln, men de kan faktiskt ge mig pengar tillbaka. Inget som kan återställa filerna eller göra något åt min frustration, men det är i alla fall något.

Nu räknar jag dock inte med att de kommer att ge tillbaka en viss summa som jag har betalat dom varje månad (vilket är mer eller mindre 240 kr per månad för 8 TB molnlagring). Jag räknar inte med då 1) de är ett stort företag, 2) jag kan inte bevisa att det är deras fel och 3) företaget ligger i Nya Zeeland.

Har nu avinstallerat deras klient till Linux (MEGASync) och har gått över till Backblaze B2 Cloud Storage som är mycket billigare per månad och som erbjuder oändligt med lagringsutrymme och med lite/mycket högre säkerhet än vad MEGA har.

Även om humöret har varit på topp, så har det även varit på botten. Jag har drömt om saker som lätt kan göra mig deprimerad (håller dessa drömmar för mig själv), vilket har gjort att i dag hade jag det svårt med att ta mig ut på en cykeltur. Jag tvekade först, men tvingade mig ut genom att sätta på mig jackan och mössan, samt hörlurarna och gick runt lite i lägenheten. Sen tog jag på mig skorna och bara gick ut.

Minsta lilla tanke på hur bra andra har det, får mig att tippa ner lite närmare mot depressionen. Jag vill så mycket, men det går alldeles för långsamt. Vill vara där många andra är redan nu (nyttigt matintag, orken till att städa och rensa, med mera), men jag kan inte för jag sätter alldeles för stor press på mig själv. Har känt de senaste månaderna att jag är väldigt självkritisk och kritiserar mig ofta negativt.

• Jag vill ha en fast anställning med en bra lön någonstans, men jag kan inte på grund av min ångest och depression.
• Jag vill börja äta nyttigt, men jag är för beroende av choklad och för lat (äter/tillagar dock nyttigare mat när jag med en eller flera personer).
• Jag vill komma ut mer och kunna säga hej till vem som helst (tänk Patch Adams), men jag är för blyg och för innåtgående.

Jag känner mig liksom låst i mina egna tankar och kan inte slita mig loss från dem. Jag har visserligen börjat få mer hjälp av kommunen genom att 1) ha fått träffat en arbetsterapeut som ska hjälpa mig med att komma igång med städningen, 2) ska få träffa en sjukgymnast som ska hjälpa mig med att få mer avslappnade muskler, 3) att jag har flyttats över till en annan plats inom daglig verksamhet, där jag kan förverkliga mina framtidsmål mer än på den gamla platsen, och 4) att jag har börjat prata med en kurator om min ångest och depression.

Kuratorn ger mig värdefulla tips och råd om hur jag ska hantera främst ångesten när den väl tar över mig, och jag ser de andra hjälpmedlen som något väldigt positivt. Men ändå så känns det som att det inte är nog i dagsläget. Jag vill liksom bara knäppa med fingrarna och poff så är jag kanske 5 år starkare och klokare. Men det är en omöjlighet. Jag måste ha tålamod till att faktiskt gå igenom allt och sakta men säkert bygga upp mig själv mot det bättre.

Något mer positivt ur det negativa

Förra lördagen hade jag en jourtid på en central vårdcentralen i Karlstad för mina ögon. Jag startade FitoTrack och cyklade dit. Det var min allra första cykeltur till centrala Karlstad sedan kanske 2019. Cykelturen tärde någorlunda hårt på min redan skadade kropp, men oj så skön den var! Och som jag hade längtat! Jag cyklade rätt så snabbt ändå för att vara rätt otränad och med superspända muskler överallt; nära 2,1 mil på 1 timme och 15 minuter.