Jag har alltid velat göra något annat än att bara sitta framför datorn. Innan pandemin bröt ut hade jag en liten glimt av motivation till att faktiskt försöka vara till exempel produktiv. Men efter våren förra året var det som att den motivationen föll som en sten i vatten. Jag har sen förra året försökt att få tillbaka motivationen, men vad för nytta är det egentligen när man inte får träffa folk på grund av smittorisken och när jag har byggt upp en svag rädsla för och ens andas när jag går eller cyklar förbi folk?

När jag ser och hör personer skratta och har roligt ihop i till exempel någon utomhuslek, så blir jag bara deprimerad. Det var det som utlöste depressionen i förrgår (fredag), då jag var på väg hem från affären. Såg då några personer på en gård för ett hus nära mitt område gjorde någon utomhuslek och jag såg hur glada de var. Var är den glädjen för mig i den här tiden? Hur ska jag ens kunna komma dit nu? Känns som att jag måste få vänta tills restriktionerna är helt över och allt blir som vanligt igen.

Kände att jag behövde få komma ut innan jag tynger ner mig själv alldeles för mycket, så jag bytte från mysbyxor till shorts, tog på mig hörlurarna, tog på mig axelväskan och... gick runt i lägenheten. Ångesten hade då tagit över mig. Jag kämpade mot tankarna om att ens gå ner för trappen, låsa upp portdörren och ta första steget ut. Jag tittade ut genom köksfönstren några gånger för att se hur mycket solen var framme. Velade om jag skulle ta på mig spegelsolglasögonen eller inte.

Jag kunde ju såklart ta på mig dom och lägga mina vanliga glasögon i axelväskan. Men det sket jag i. Satte på en låt, höjde volymen och bara gick ut, även om jag var nära på att falla ihop av gråt och frustration på grund av ångesten. Försökte fokusera på musiken medan jag satte fast telefonen på hållaren på styret och satte mig på cykeln. Ville så gärna "gömma mig" bakom spegelsolglasögonen, men de lämnade jag hemma. Solen skulle ju ändå inte vara ett beskymmer då Hammaröleden är rätt skuggad vid solnedgång. Men det var ju några kilometer dit!

Väl inne i Karlstad var det lite folk här och var. Staden var som en spökstad på vissa ställen, vilket jag inte är van med än. Är liksom van med att det är fler personer i centrala Karlstad under en söndagskväll. Har dock bara cyklat dit kanske fyra gånger sen 2019, så det kan ju vara en förklaring till ovanan. Själva cykelresan var hur som helst skön. Vågade dock inte ta ögonkontakt med några, så tittade ofta bort. Vill ju inte skämma ut mig genom att titta på de jag möter. Tänk om de skulle tycka att jag är ett äckel då?