Skulle egentligen bara till och från Pekås för och köpa hem blötmat till Maja, men eftersom jag filmade med min actionkamera från brösthöjd åt en vän i Asien, så tänkte jag att jag kunde ju filma resten av där jag bor Hon har nämligen aldrig varit i Sverige.

I går kväll bestämde jag mig för och ta en till, lång cykeltur, men den här gången mycket längre, nämligen till Karlstad. Jag bytte t-shirt till en svart med mönster för att inte göra actionkameran alltför synlig. Det var en skön cykeltur. Solen låg kanske 10 grader över horisonten på väg in till stan och med ett behagligt ljus på himlen.

När jag kom till Inre hamn, möttes jag av tre ungdomar som åkte på varsin elsparkcyklar. En bit längre bort, strax efter Gamla kranen, stod ett stort gäng personer. Det såg ut som att de väntade på något.

Väl inne i centrala Karlstad, var det som att pandemin var helt över. Det var folk i stort sett överallt, främst i grupper. Visst, Sverige har släppt på restriktionerna "lite", men det är ändå rätt ovant att se så mycket folk efter 2-års tid. Tog liksom paus från mina årliga cykelturer till och från Karlstad förra året, i och med smittan.

Såg för övrigt främst ungdomar som åkte elsparkcykel med en till på samma fordon. Detta är faktiskt olagligt och man kan då få 500 kr i böter + en prick i belastningsregistret.

Om ni tycker att jag cyklar lite snett, så är det för att jag har lätt skolios.

Jag har alltid velat göra något annat än att bara sitta framför datorn. Innan pandemin bröt ut hade jag en liten glimt av motivation till att faktiskt försöka vara till exempel produktiv. Men efter våren förra året var det som att den motivationen föll som en sten i vatten. Jag har sen förra året försökt att få tillbaka motivationen, men vad för nytta är det egentligen när man inte får träffa folk på grund av smittorisken och när jag har byggt upp en svag rädsla för och ens andas när jag går eller cyklar förbi folk?

När jag ser och hör personer skratta och har roligt ihop i till exempel någon utomhuslek, så blir jag bara deprimerad. Det var det som utlöste depressionen i förrgår (fredag), då jag var på väg hem från affären. Såg då några personer på en gård för ett hus nära mitt område gjorde någon utomhuslek och jag såg hur glada de var. Var är den glädjen för mig i den här tiden? Hur ska jag ens kunna komma dit nu? Känns som att jag måste få vänta tills restriktionerna är helt över och allt blir som vanligt igen.

Kände att jag behövde få komma ut innan jag tynger ner mig själv alldeles för mycket, så jag bytte från mysbyxor till shorts, tog på mig hörlurarna, tog på mig axelväskan och... gick runt i lägenheten. Ångesten hade då tagit över mig. Jag kämpade mot tankarna om att ens gå ner för trappen, låsa upp portdörren och ta första steget ut. Jag tittade ut genom köksfönstren några gånger för att se hur mycket solen var framme. Velade om jag skulle ta på mig spegelsolglasögonen eller inte.

Jag kunde ju såklart ta på mig dom och lägga mina vanliga glasögon i axelväskan. Men det sket jag i. Satte på en låt, höjde volymen och bara gick ut, även om jag var nära på att falla ihop av gråt och frustration på grund av ångesten. Försökte fokusera på musiken medan jag satte fast telefonen på hållaren på styret och satte mig på cykeln. Ville så gärna "gömma mig" bakom spegelsolglasögonen, men de lämnade jag hemma. Solen skulle ju ändå inte vara ett beskymmer då Hammaröleden är rätt skuggad vid solnedgång. Men det var ju några kilometer dit!

Väl inne i Karlstad var det lite folk här och var. Staden var som en spökstad på vissa ställen, vilket jag inte är van med än. Är liksom van med att det är fler personer i centrala Karlstad under en söndagskväll. Har dock bara cyklat dit kanske fyra gånger sen 2019, så det kan ju vara en förklaring till ovanan. Själva cykelresan var hur som helst skön. Vågade dock inte ta ögonkontakt med några, så tittade ofta bort. Vill ju inte skämma ut mig genom att titta på de jag möter. Tänk om de skulle tycka att jag är ett äckel då?

När jag cyklade på Östra Torggatan och skulle in på Tingvallagatan, cyklade jag som vanligt där vi cyklister får vara: på cykelbanan. Mitt i svängen mötte jag två ungdomar som gick på cykelbanan. Jag markerade för dom var jag ville vara på banan (höger sida) medan jag höll ett öga på dom.

Den ena gick undan, men inte den andra, så jag var tvungen att cykla ut på kullerstenarna som omringade cykelbanan medan han blängde på mig och sa något om att jag inte fick cykla där (lyssnade på musik, så hörde inte vad han sa mer exakt). Jag sa inget, utan blängde på han med en ursinig blick som han tyvärr inte kunde se då jag hade spegelsolglasögonen på mig.

Det såg ut som att han var berusad, så jag orkade inte att stanna för att prata med han. Det går liksom inte att argumentera med många berusade personer, främst inte ungdomar. Fortsatte istället att cykla runt i Karlstad som om inget hade hänt. Uteserveringarna var i stort sett fullsmockade med folk. Sverige hade fått lättare restriktioner i tisdags, så det var ju därför. Men ungdomarna på gatorna sket fullständigt i restriktioner.

Gubbholmen

Jag cyklade över Sandgrundsbron och sen mot Gubbholmen. Såg en massa personer sitta i stora grupper längst med öns kanter. Cyklade vidare förbi Östra kyrkogården och över bron så att jag kom till Gubbholmen. Där hade ett stort gäng ungdomar samlats och format en cirkel medan vissa av dom sprang runt och lekte en lek (har ingen aning om vilken).

Det var även ett stort gäng ungdomar på bron mot fastlandet som täckte i stort sett den ena halvan av bron. Fick åka slalom mellan folkmassorna för att slutligen vika av till Fabriksgatan. Cyklade upp på Östra Bron och filmade folkmassorna som satt på Gubbholmens kanter (laddar upp videon när jag kan).

Fotografiering

Under hela min vistelse i Karlstad, tog jag en del fotografier. Vissa blev bra, medan andra blev inte så bra. Är lite som en perfektonist när det kommer till fotografier som jag tar med digitalkameran. Längtar tills jag har råd med att köpa en Canon- eller Nikon-kamera. Har än så länge skrivit upp tre kameror i min inköpslista. Får se när jag har råd med en av dom. Är främst sugen på en Canon EOS 250D som i dagsläget kostar 6 290 kr utan frakt på Scandinavian Photo. Om jag sparar 1 000 kr per månad till den (från och med den 18 juni), så kan jag köpa den om ett halvår.

Det har ju varit några tuffa år för naturen, främst under 2018 då vi hade en enorm torka och värme. Många träd har ännu inte återhämtat sig från det året, enligt Naturmorgon.

Om ni kollar på några av bilderna nedan, så kan ni se kullar. Dessa kullar är gravar från bronsåldern.