Det är inte ofta jag är nere i sommarstugan nu för tiden. Om jag har otur, max 2 gånger per år, och då under bara 2 nätter. Alldeles för kort tid för min del, men jag njuter för var minut som går de stunder jag är där. Måste boka in mig nästa år.
Familjens sommarstuga ligger några kilometer söder om Fjällbacka (som omslagsbilden är tagen från). Fjällbacka är även den tätort som min far bodde i, när han ett barn. Tätorten är dock mer känd av att Ingrid Bergman (som var gift med en som ägde ön Dannholmen) spenderade en hel del på Dannholmen och i Fjällbacka. Det finns en byst i centrala Fjällbacka som ett minne till henne. Den blickar ut mot Dannholmen. Fjällbacka är bland annat även känd från kriminalserien Fjällbackamorden, skriven av den lokala författaren Camilla Läckberg.
Men hur som helst. Farsan hämtar upp mig vid 08:00 i dag, så jag får ta och lägga mig så fort jag har publicerat det här inlägget. Resan till sommarstugan tar mer eller mindre 4 timmar (om jag inte minns helt fel), och jag kommer hem igen redan i morgon (söndag). Vi får se när på dagen vi kommer hem igen.
Jag älskar verkligen våran sommarstuga. Den ligger uppe på ett berg med god utsikt över havet åt väst. På kvällarna och nätterna är det såpass tyst där, att man kan höra ångbåtar tuffa förbi på havet, ibland till och med 1 mil från själva stugan. Och under natten, när man ska försöka sova, kan man höra sitt egna hjärtslag. Med andra ord somnar jag oftast till mina hjärtslag, vilket jag älskar Det och regn är rena rama sömnmedicinen för mig.
Men om jag är på resande fot, så är bussarnas vaggande och sköna säten den bästa sömnmedicinen. Innan pandemin kom, så åkte jag alltid buss till och från Stockholm av två anledningar: bussar blir typ aldrig försenade (jämfört med tågskiten) och att kunna sova igenom hela resan.
En vän till mig skickade gamla bilder på mig från maj 2007. Kan ju säga att jag fick en redig nostalgitripp. På den tiden hade jag bara bott i min nuvarande lägenhet i 11 månader och jag var i stort sett helt problemfri (förutom att jag även då tog blodförtunnande medel).
Jag och vännen var ute på en av våra fotoutflykter som vi ofta tog. Nu för tiden är det "lite" omöjligt att ta spontanutflykter, då hon inte bor i Skoghall längre Men hur som helst. Till slut hamnade vi på en lekplats som på den tiden fanns på bostadsområdet Hälltorp. Trots att vi var 21 år unga båda två, så goofade vi runt rätt gött, främst jag.
Den jackan alltså. Har den kvar än, men använder den inte längre. Känns som att jag har vuxit ur den rent mentalt, men vet inte.
På den nedersta bilden kan ni se mina skor. De skorna köpte jag under mycket tidiga 00-tal och de höll väldigt länge. Trots att de var de enda par som jag använde från kanske 2001 till 2011, så var de inte slitna över huvud taget. Varför gjorde jag mig av med dom runt 2011? Min dåvarande sambo avskydde dom och tyckte att de var fula. Hon tvingade mig att slänga dom och skaffa ett par andra skor. Om jag inte gjorde det, så skulle hon slänga dom när jag inte såg.
Saknar dom än i dag. Supersköna att ha på sig och kvalité i världsklass. Och det bästa av allt, de kostade bara 100-150 kr (minns inte exakt, då det var kanske 20 år sen jag köpte dom).
Definitionen av "problemfri"
I inledningstexten skrev jag att jag var i stort sett helt problemfri på den tiden. Med det menar jag att jag inte hade superstela nackmuskler som jag försöker få bukt på (det är dock inte lätt för en person som mig), jag hade inte problem med ögonen och med mjälleksemen runt ögonen, hade fin hy på pannan, hade stor mataptit, var mycket smalare om magen då jämfört med nu, plus mer.
Jämförelser mellan dagens Erik och dåvarande Erik
Jag är i dag betydligt mycket mer mogen. Tittade på 3 videos från den dagen som jag själv spelade in, och märkte direkt att jag var rätt/oerhört omogen på den tiden. Jag är rätt sen i utvecklingen, så blev inte mogen förrän kanske 2017.
Jag hade inga direkta beskymmer på den tiden. Var tillsammans med en underbar kvinna, var mer aktiv + det jag skrev under förra underrubriken.
Jag skrev i våras om att jag ska försöka satsa stenhårt på att träna japanska. Nu har det gått lite över fyra månader och kan ju säga att... det har inte gått så bra
Anledningen är väldigt simpel: det är sjukt svårt att lära sig ett nytt språk för mig i vuxen ålder. Jag har fortfarande Ankidroid installerad i min telefon, för jag vill så gärna lära mig språket. Men eftersom jag är mer van av att inte vara så aktiv rent mentalt med att lära mig saker, så har det bara inte blivit av.
Jag ger dock inte upp! Jag ska bemästra det japanska språket någon gång i mitt liv!
Fick en välbehövlig massage på förmiddagen i går av en som inte bor alls långt från mig. Alltid lika skönt varje gång jag har varit där. Efter det, var jag bara hemma. Hade cyklat dagen innan till Skoghall centrum, sen halvvägs till Karlstad, sen tillbaka igen via Vidön till Lillängen, sen Lillängshamnen och slutligen hem igen via centrum. Med andra ord, en rejäl bit.
Skulle egentligen bara till och från Pekås för och köpa hem blötmat till Maja, men eftersom jag filmade med min actionkamera från brösthöjd åt en vän i Asien, så tänkte jag att jag kunde ju filma resten av där jag bor Hon har nämligen aldrig varit i Sverige.
I går kväll bestämde jag mig för och ta en till, lång cykeltur, men den här gången mycket längre, nämligen till Karlstad. Jag bytte t-shirt till en svart med mönster för att inte göra actionkameran alltför synlig. Det var en skön cykeltur. Solen låg kanske 10 grader över horisonten på väg in till stan och med ett behagligt ljus på himlen.
När jag kom till Inre hamn, möttes jag av tre ungdomar som åkte på varsin elsparkcyklar. En bit längre bort, strax efter Gamla kranen, stod ett stort gäng personer. Det såg ut som att de väntade på något.
Väl inne i centrala Karlstad, var det som att pandemin var helt över. Det var folk i stort sett överallt, främst i grupper. Visst, Sverige har släppt på restriktionerna "lite", men det är ändå rätt ovant att se så mycket folk efter 2-års tid. Tog liksom paus från mina årliga cykelturer till och från Karlstad förra året, i och med smittan.
När jag hade flyttat hemifrån, frågade en klasskompis mig om jag ville ha en kattunge. Kattmänniska som jag är, så kunde jag inte säga nej. Några veckor senare hämtade jag henne i Arvika. Hon var då bara 6 veckor gammal för jag var tvungen att ta henne tidigare än väntat. Annars skulle hon bli skjuten kallblodigt av min klasskompis dåvarande sambo.
Bakgrundshistoria
Jag fick lära henne att äta och gå på toa, samtidigt som jag höll henne sysselsatt genom att leka med henne. Hon älskade att leka apport Hon var en gosig liten kattunge. Vi bildade snabbt ett band mellan varann. När jag försökte komma på ett namn åt henne, så velade jag mellan Bonnie och My. Det blev såklart det sistnämnda, och fram tills hon blev 1 år gammal, fick hon heta Lilla My.
Det första fotografiet nedan är taget av min dåvarande flickvän, bara några timmar efter att Lilla My kom hem till mig den 27 maj, 2005. De 3 andra fotografierna togs den 1 juni, 2005.
Hon var alltid på äventyrs-stigen. Varje gång jag kom hem från affären, så smet hon ut till trapphuset och vill gärna utforska stället. Jag lät ytterdörren vara vidöppen och när jag hade hällt upp hennes då favoritblötmat från Friskies, ropade jag, "My! Mat!" Hon kom alltid jamades till mig, full med energi och glädje. Dock kom hon inte alla gånger, utan ville prompt fortsätta utforska trapphuset, så jag var då tvungen att hämta henne.
Ett år senare flyttade jag från den lägenheten, för Lilla My blev starkt påverkad av den tunga trafiken som dundrade förbi bara några meter bort från lägenheten. Godståg och lastbilar med ved åkte förbi oss dygnet runt. Alltid när de åkte förbi, skakade hela lägenheten och det dundrade en massa. En gång åkte en lastbil som var såpass tung, att jag nästan hoppade fram när jag skulle gå från köket till vardagsrummet. Jag var helt enkelt tvungen att flytta.
Jag och morsan åkte till Hammaröbostäder för och försöka få en lägenhet så fort det bara gick. Som tur var, fanns det två lägenheter lediga som jag även fick åka och titta på direkt. Den första lägenheten låg på Parkvägen.
Hammaröbostäder hade sagt att den hade en balkong, men när vi väl var där, så visade det sig att de hade fel. Men den var stor! Egen portdörr, eget trapphus, egen källare, 6 egna förrådsrum, plus lägenheten på 70 kvm med ett vindsförråd. Det var ingen tvekan om saken - jag tog den!
Skrev på kontraktet i juni-månad 2006, lite över ett helt år efter att jag hade räddat My från det där egoistiska svinet. Fotografiet nedan visar att My även älskade att klättra och vara på höga höjder
Jag hade datorn nere i källaren fram tills jag blev sambo 2010. Under den tiden älskade My att klättra bland förrådsrummen, främst ett av dom. Ibland gnisslade det väldans när hennes klor mötte den glatta träytan, vilket jag störde mig på lite. Kan än i dag höra henne klättra där. Hennes hår sitter fortfarande fast på gallret till hennes favoritrum, vars galler var öppet redan när jag flyttade in.
Hon älskade att titta ut genom fönstret i det förrådsrummet, och även sova där, efter att ha tittat på vad som hände på andra sidan av fönstret.
Hon hade en väldigt stark personlighet, vilket jag märkte redan när hon var en kattunge. Kallade henne ofta för "person" och inte som "katt", för hon agerade verkligen som en person skulle göra. Hon visade väldigt tydligt vad hon ville, samtidigt som hon pratade med mig + mer. Svårt att förklara mer exakt, för man var tvungen att se henne för att förstå vad jag menade.
Hennes död
My var från början en innekatt, men när jag hade en sambo 2010-2012, fick hon gå ut mer och mer. Till slut blev hon en utekatt. Under slutet av 2018 blev hon bara sämre och sämre, började hosta och var ute under kortare perioder. Ville helst vara inne och då vara med mig så ofta hon bara kunde.
Det första hon gjorde när hon blev utsläppt ur buren inne i rummet hos veterinären, var att hoppa upp på en av stolarna som de hade vid fönstret och tittade ut. Hon har alltid varit en nyfiken och uppmärksam katt. När veterinären hade undersökt henne, rekommenderade hon mig att röntga My, vilket vi även gjorde. Lungorna ska vara helt genomskinliga om de är friska. Mys lungor var full med vita prickar (tumörer).
Efter att ha lite motvilligt sagt ja till att låta henne somna in (ville inte att hon skulle lida mer), ville hon inte lämna buren när vi väl var tillbaka i rummet. Hon var lugn och fridfull, som att hon visste vad som skulle hända, vilket inte förvånade mig. När jag pratade med henne genom alla de år som hon levde, så har hon stått stilla, tittat på mig och lyssnat. Tänk er som ett litet barn på kanske 6 år.
Hon somnade in den 5 juni, 2019, 14 år och 9 dagar efter att hon kom hem till mig för första gången.
Bilder på My
Bilderna nedan är tagna mellan den 18 oktober, 2018 och 29 oktober, 2018.
Drömmen
I drömmen bodde My på en koloniträdgård som vi har några kilometer från mig. Varje gång jag kom dit, blev hon såpass glad, att hon inte visste vart hon skulle ta vägen! Hon sprang runt överallt, jamade för fullt och kunde sen inte släppa taget om mig.
